Och hej hopp, regniga torsdag.

Tur man har tofflor. Tur man har lagt beslag på E´s varma tröja som man krympt i torktumlaren och tur man kan bli en smula varm av bara vetskapen om att ett badkar är på väg in i vårt hus. Ett badkar. Och en kamin. Herrejisses vad jag ska brassa i den brasan. Stoppa blå fötter på en pinne och värma dem tillbaka till liv igen.

Det är i slutet av september och det är fan kallt. Snart är det december. Då du.

Nu ska jag, MineMakaron och bebis* gå ut i skogen och leta sevärdheter**. Frysa sig en smula.

Hej, hej.




  * Kamera
** Kottar och kusar.

---

Vaknar av småfötter som tassar, bängbulor som diskret rullar över mig i sängen, i hopp om att jag ska vakna, och kaffedoft som kittlar näsan. Sol som skiner. Bror som kallar en för mupp. Farsgubbe som är lycklig över sin grillade korv och en barninvasion, snart på väg. Verkar bli en bra lördag.

Igår cyklade vi. Hela vägen till Österberg och Övermyra. Hemsk trevligt, synnerligen efter att min egen händige E lagat mina växlar. Sen sa vi swosh, jag och Ebba. Min fina Ebba.

Sedan kom Anna. Spöade oss i kortspel. Värdelösa kvinna. Oduglig som bästa vän. Hon som fick mat och allt, otacksamma snärta.

Ja, ja.

Lördag var det. Nu ska jag åka och hämta barn och bror.

---

Skitbubbletown. Skitspel. Helt värdelöst.

Hej, hej.

Försökte mig på att blogga på ett nytt ställe. Skrev hisnande ett (1!) inlägg, innehållandes lika hisnande en (1!) mening. Nah. Funkade ju sådär.
Det var visst här jag ville vara. På min alldeles egna, gamla blogg. Och efter lite suddande och putsande så tänker jag mig faktiskt prova på ett ambitiöst försök till att faktiskt skriva här. Regelbundet. Jag tänkte inte bara tänka att jag ska skriva - en taktik som faktiskt inte fungerar om man nu vill skriva - utan jag tänkte att jag skulle. Just.

Efter att ha slitit mig fördärvad i blåtrasans värld hela en dag denna vecka, så är jag ledig resterande sex dagar. Kan ju inte direkt påstå att jag arbetar ihjäl mig, nej. Och nog skulle jag vilja påstå att jag istället för att arbeta är en exemplarisk hemmafru istället. Diskar, städar och ruskar mattor. Fållar upp byxor och lappar sprungitförforthålibyxanhål och stoppar strumpor. Kokar potatis och plockar dill i landet och enbart går ut på vilda webben för att se om recept.nu har uppdaterats sen sist. Det vill säga sedan imorse, klockan 7.30, när jag ätit frukost med familjen och vinkat adjö med lilla näsduken inför skol- och arbetsdax.

Skulle vilja påstå.

I sanningens namn så har jag sovit tills kl 10 idag. Igen. Lyssnat på skratt från nedervåningen, där C och E spelat groda. Vaknat, druckit kaffe. Kikat bloggar. Spelat värdelöst BubbleTown. Rökt. Spelat lite mer värdelöst BubbleTown. Funderat på vad vi ska hitta på idag. Frågat C vad han vill göra idag. "Vara hemma! Vara ledig!".

Mjaha.

Vara ledig. Vara hemma. Spela värdelösa spel. Dricka kaffe. Skratta.

Jag kan tänka mig värre saker. Faktiskt.





Olsbo. Olsbo som i hemma.

---

Nämnde jag att jag har semester? Nej, det gjorde jag visst inte, nej.
Jag har semester.
Nämnde jag hur många veckors semester jag har? Nej, oj, visst inte det heller.
6 veckor. Tex beckor.
Sex veckor i paradiset, ledig från combomaskiner och slitna grillskrapor. Färdig med 12,50:- tack, och färdig med trasiga biltvättar.
Istället, sol på altanen och gröna gräset utanför. 3 veckor med bulligan, och hela sommaren med E. Underbara E.
E som lyssnar och finns, lever som ingen annan man jag någonsin träffat.
Hundskrälle, kattrackor och nyinflyttade fårskallar ser ut att inte ha det alltför pjåkigt de heller.

Nämnde jag att livet är ganska bedrövligt just nu? Ganska bedrövligt ljuvligt?
Inte det, nehej.

Bedrövligt ljuvligt var det.

---

Jag har inget att säga dig, lilla blogg.
Ingen tanke som behöver försöka förklaras, inga monster som knackar på min axel, pockandes på uppmärksamhet.

Jag har inget att säga dig.

Jag är bara lycklig.

---